Snart är det Halloween. Det kommer äga sönder.
Jag lovar. Helt ärligt. Och jag kommer som djävulen itself!

Jag hatar bitterfittor. Hejdå.

Jahapp. Vad har hänt sen jag bloggade senast?
Ginza har sålts. (Till fucking Mora)
Jag och Andreas har gjort slut, börjat prata igen, slutat prata. Och nu är vi där vi är.

Idag ägnar jag mitt inlägg till honom. Jag saknar verkligen honom
Jag läser gamla blogginlägg och inser; han var verkligen perfekt för mig. Han var verkligen den där personen jag saknade när jag var ensam, den jag behövde när jag var ledsen. Han var där för mig, som ingen annan.
Det är synd att jag sumpade det så totalt. Men han är värd bättre än mig. Det är han.
Han är en underbar kille, och det kommer jag alltid tycka. Jag däremot, jag var dum i huvudet och gjorde något som han aldrig någonsin förtjänat.
Han var den bästa. Han var det. Jag har sagt mycket elakt om honom - men det är lättare att vara elak än att sakna.
Och jag saknar honom väldigt mycket. Ibland mer än andra, men jag saknar honom alltid.
Innerst inne, längst bak i huvudet, så finns alltid han planterad. För evigt.
Han gjorde allt för mig, och jag var verkligen helt sanslöst respektlös mot honom.

Jag trodde att det skulle vara han och jag för alltid. Men jag bevisade motsatsen. Mitt eget misstag.
Men nu har jag lärt mig.
Kärlek är inte för mig. Jag sumpar det till slut ändå.
Jag hoppas att han har det bra, men att han ändå tänker på mig då och då. På dom bra stunderna.
Jag hoppas att han någon gång kommer tänka på mig med ett leende på läpparna, och inte bara med hat.
För jag älskar honom innerst inne.
Han räddade Wilma, han räddade mig. Han hjälpte mig med Ginza.

Han var min dag, min natt och mitt ljus. Jag sov igenom natten och dagen, och jag släckte ljuset.
Jag får fan skylla mig själv.

 

Shit, nu blev det djupt här. Haha.